Copyright © LCHF Carro
Design by Dzignine
28 maj, 2012

Minus 22,4 kg - Från XL till S

Jag har varit som i en bubbla sen i Lördags har velat vänta med att skriva tills jag landat. Men när jag idag vaknade och mådde likadant så tänkte jag att det kanske var dags att skriva idag iallafall.

I Fredags hade jag ju egentligen vilodag och tänkte gå en långpromenad med det slutade med ett extra löppass på 4 km. Jag behövde det verkligen för att lugna ner mig inför den kommande dagen med invägningen med stort I. Kanske denna gången hade jag kommit ner till huvudmålet. Älsklingen hade pratat hela veckan om mys ute mm och jag var livrädd för att det skulle blir långnäsa på oss båda.

Så blev det Lördag morgon och det var dags. På riktigt hade jag högre plus än när jag springer trodde att det skulle komma blod ur näsan på mig. När jag tittade ner och såg siffran började mina ben att darra och när älsklingen krama och pussa mig grattis kändes det overkligt. Fram med måttbandet, göra en kopp kaffe och låt oss kolla resultaten. Jag har nått huvudmålet!!

Började på 91,7 kg det ger en viktnedgång på 22,4 kilo. Mitt BMI har gått ner från 32,4 (Fetma) till 24,2 (Idealvikt) vilket känns så skönt!
Sen har vi måttet runt bröstet -20 cm, magen -25 cm och höfterna -17 cm. När vi tog måttbandet och spände ut det till de gamla måtten ja det är svårt att ta in, det ser galet ut.

Sen var det dags för unnar och belöningsdagen... Mer om det i ett kommande inlägg :)

Så var det dags för belöningsdagen!

En timme efter invägningen var vi på stan, nu var det dags min unnardag var här!! Började med att vi skulle köpa kläder. Jeans, usch blev genom svettig bara jag tänker på jeans... Det finns så många att välja mellan och vilken storlek har jag? Ingen kommer passa tänkte jag, lika bra att vara inställd på det. Det är så töntigt min kille har ett par tajta Nudie jeans så snygga och min dröm var att jag skulle få kunna ha ett par sådana. Plocka ett gäng testade för stora?! slutade med ett par Nudie, 6 strl mindre än jag hade förut, helt galet. Plocka även ett par tshirts. Sen var det BH jakt vanlig, och en sportsbh (återkommer till den).

Slutade inne i den bästa godisbutiken, lukten slog emot mig ja jag tyckte det luktade gott. Tog den minsta påsen de hade och med spaden i högsta hugg stod jag länge och bara titta. Tankarna virvla detta bör du inte göra Caroline, socker är elakt mm. Men det var bestämt sen 4 månader sen och jag har längtat. Max 10 bitar OK Sur Napp, Halon Lakrits, Ferraribil, Persikoring, Sockerbit, Blå Sur Mun, Sur Banan och Cola Flaska.

Väl hemma igen tog det ca 2 timmar innan jag tog jag Ferrari bilen delade den i 2 bitar och tugga. Det var en konstig upplevelse. Jag kan tyvärr inte säga att det var äckligt för det var det inte. Men det var starkare än vad jag minns. Plus att sockerruset kom och det kändes läskigt. Drog ut på mina bitar hela dagen och kvällen.

Så då var det bara en sak till hamburgaren med pommes frites strut från Pontus! som vi suktat efter sen Januari. Åt ett pommes med majjo och det var smaskigt! Tog bort brödet japp hihi det kändes onödigt, köttet var underbart gott. Gav bort hälften av pommesen resten åt jag. Lustigt nog gillade jag inte ketchup längre, jag som älskade det förut.
Det var gott, och framförallt var det en magisk stund att fira att huvudmålet är nått det blev så tydligt där. Älsklingen tog en bild på mig och man ser hur lycklig jag ser ut.

Så jag försökte att njuta, och njöt stundvis. Men självklart som ni säkert redan räknat ut fanns det en annan sida med. Den som fick ångest av att äta, att spräcka 150 dagar utan socker, ketos, insulin mm.
Kommer att återkomma till detta, vad händer nu?

Jag vann över 8:an!!!

Igår var det dags för långdistans igen. Även denna vecka plussades det på 1 km så denna gången var det 8 km som gällde. Stod i programmet att det skulle ta 52 minuter.

Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit 8 km utan att stanna så jag var nervös men spänd. Denna gången hade jag ju faktiskt lite socker från dagen innan att tömma av. Och ja det var ett riktigt uttömningspass. De första 3 km tyckte jag att jag märkte skillnad att det var lättare än vanligt, men sen vid 4 började det bli tungt! Mantrat var 69 socker, socker 69, 69 socker, inga ursäkter! Plus att jag ville bli av med allt socker igen. När jag hade 1,3 km kvar fick jag en påminnelse om min asträngningsastma (vid pollen) och fick nästan panik men älsklingen sa bara ta det lugnt spring, andas och jo efter en liten stund gick det över.

När jag sprungit 7,01 insåg jag att jag kommer springa 8 km i sträck idag. Jag får ju inte stanna när jag påbörjat en ny km. Jag blev så lycklig när jag sprang i i mål, genomsvettig och med skakande muskler gav jag mig en hög applåd och skrek något tror något i stil med Jaaaa där satt den. :) Sluttid 49.30 snitthastighet 9,7 km/h.

Träningsschemat denna veckan inleds med orden "Riktig tuff vecka både gällande kvalité & volym" låter härligt :)
25 maj, 2012

Spring i benen, ett extra pass?

Hmm idag och imorgon är det enligt träninsprogrammet vilodagar inför långpasset på Söndag. Så jag tänkte ta en långpromenad istället, som det sista inför imorgon... Men sen när älsklingen föreslog att vi tog en extra löprunda istället gick jag igång på det med en gång.

Tänkte ta en liten tur på 4 eller 5 km men försöka hålla ett OK tempo. Jag känner mig rastlös så det vore skönt att rasta benen lite, sen behöver jag endorfinerna så jag kan slappna av ikväll och sova ordentligt då jag är extremt spänd inför invägningen...

Men frågan i huvudet är om det är dumt att springa ett extra pass som inte är ordinerat, men inte kan det väl skada?

Sockerberoende till endorfinberoende?


Tidigare när var rastlös, orolig eller ledsen åt jag mat och socker i mängder för att må bättre. Det har alltid varit mitt problem att allt alltid blivit lite för mycket. Jag kunde inte nöja mig med efterätten på resturangen utan att fantiserade om hur jag på vägen hem skulle köpa en chokladkaka, det som skulle vara 1 glas vin blev 2, då det var så avslappnande och mat speciellt tung mat som pasta åts det i mängder för att fylla upp mig själv och göra mig lugn.

Jag är när jag tänker efter en väldigt svart eller vit person. Antingen älskar jag något eller så hatar jag det. Jag är antingen glad eller arg, pigg eller trött. Ja precis så är det, det är liksom aldrig lagom.
Det är kanske också därför jag har svårt för att vara nöjd över mig själv.

Jag läste ju Sockerbomben för 2 veckor sen och tyckte den var superbra, ända tills det blev lite för mycket känslan av att hon skrev om mig... Allt från Pollypåsen till att byta ut beroende till andra beroenden. Så när Bitten skrev om att en sockerberoende person som slutar med socker lätt blir en träningstok, då slutade jag att läsa. Har inte tänkt på det förräns nu, undrar varför jag slutade att läsa, är det så att det är endorfin kicken jag vill ha?

Kan man inte få tycka att något är väldigt roligt och avslappnande utan att det blir pekfingrar? Jag tycker bara att det är så härligt att äntligen röra på mig och faktiskt känna mig nöjd när jag efteråt sitter i soffan. Det är en väldigt skön kontrast till föraktet jag hade mot mig själv innan. Så jag ser träningen mer som en medecin än som något annat. Det är inget jag vill tycka illa om mig själv för eller ta bort från mitt liv.

En människa som inte varit socker eller matberoende hade inte ens ställt dessa frågorna tills sig själv, varför ska då jag göra det?

Jag tänker inte må dåligt eller skämmas för att jag rör på mig, det är faktiskt det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Och det kommer bli mycket mer löpning i framtiden heheh :) ska ni få se...

Detta blev svammligt lite svårt att sätta ord på, finns det någon som känner igen sig?
24 maj, 2012

Pepp inför dagens träning!

Igår var det vilodag från löpningen så då passa jag på att gå en långpromenad istället på ca 1 mil. Har märkt att jag blir sjukt rastlös de dagar jag inte tränar. Det är helt otroligt vilken resa från soffpotatis till träningsberoende :) Vem kunde ana?

Om ni hänger med mig de närmaste veckorna kommer det kanske att komma en överaskning :) hehe

I träningsprogrammet denna vackra Torsdag står det att jag ska köra  lätt distans 4 km på 25-26 minuter. Ska springa det i minst 10,1 km/h måste spräcka den barriären i huvudet att det är jobbigt att springa i 10 km/h alltså.
Efter det är det lite styrketräning. Får se hur det går med situpsen idag speciellt de sneda då jag har tokigt ont i hela magen. Bara jag går gör det ont i muskelaturen. Jag hade ingen aning om att löpning gav så mycket träning för magen :)

Imorgon + Lördag vilodagar (långpromenader) för att sen bli långdistans på Söndag mina första 8 km... Det kommer att bli spännande!

Resultat kommer ikväll! Är det någon mer som ska springa idag?

Löpning, fegar med farten...

Tog personbästa idag :) på 4 km 23.30.
Den 1:a km sprang jag i 10,1 km/h
Den 2:a km 10,2 km/h
Den 3: 10,3 km/h
Den sista halvan sprang jag på 10,5 km/h

Jag är inte en snabb löpare, jag lider verkligen i dessa hastigheterna och tycker att det är superfort... Springer helst i 9,7 km/h. Men jag känner att jag är dålig på att utmana mig själv med farten att jag inte tror att jag ska orka utan tar det safe...
Så nästa kortpass vet jag att jag kan springa i 10,5 så då kanske jag ska testa hela passet i det, eller?
Sjuka är att dessa 4 km gick fortare än fartleken - inte meningen :)

Efter löpningen var min svett som lacknafta om händerna och ögonen, känns starkare och äckligare än nånsin *ryser* vad äckligt.

Dags för styrketräningen, gick superbra! Den sneda plankan däremot är tortyr eller?

Nu blir det mys i soffan med min söta vovve, och ett avsnitt av Du är vad du äter. Och en kopp kaffe som jag längtat efter hela kvällen :)

Hur gör ni för att våga testa öka farten? Har ni några tips?

Att kunna unna, belöna & fira sig själv!

Det låter konstigt nu när jag tänker skriva det, att på Lördagens invägning kan det bli så att jag nått mitt huvudmål och det har från starten inneburit ett par saker. Men det jag tänker på nu är speciellt en av de, att vi ska fira med att gå ut och äta hamburgare med pommes på ett ställe som ska ha grymma burgare plus att jag lovade mig själv i början att jag denna dagen skulle få äta godis. Då är det Sura Nappar, Röda Ferraribilar och Colaflaskor som gäller ett par st.
Detta har fått mig att orka fortsätta alla dessa veckor att då när jag nått det målet ska jag få släppa taget lite få smaka det jag saknar för att sen återgå till LCHF igen.

Men nu när jag snart är framme känns det lite läskigt. Speciellt känslan att jag vet att det är skit att äta. Men jag tänker även att jag vet hur gott jag kommer att tycka att det är, och är rädd för att fastna i det igen. Samtidigt vill jag inte svika mina löften! Och att aldrig kunna unna sig, eller fira låter inte riktigt hälsosamt när man säger det högt.

Men kanske det värsta är när jag tänker efter är att jag är rädd för att jag inte kommer att kunna njuta alls, att det kommer innebära ångest att äta. Att jag bara kommer kunna sitta och tänka på ketosen, vikten mm och inte alls kunna säga Ååååh vad gott det är. Jag vill inte vara sån!!

Men jag har antagligen tagit ut detta i förskott, vågen den dummisen kommer säkert inte visa något ras så då står jag där med lång näsa :)

Vad har ni för tankar om detta? Har ni något ni ska belöna er själva med när ni mått era mål?
23 maj, 2012

Svag, illamående & tappad matlust

När jag började med LCHF hade jag rätt kraftiga omställningsbesvär. Ständigt illamående och svårt för att äta, men efter ca 2 veckor (tror jag) att det var blev det mildare.

Men nu har det börjat komma tillbaka rejält igen, det konstiga är ju bara att jag inte ätit socker/kolhydrater på 144 dagar... så hur skulle det då kunna vara omställningsbesvär. Tycker att det blir värre och värre nu när träningstempot även ökar.

Frukosten går lättast att få i mig, fast vovven min får en hel del av den. Sen kommer lunchen som igår slog doften av lax mig rakt upp i ansiktet och jag fick kväljningar fick sitta och tvinga i mig fisken kunde inte ens förmå mig att äta salladen. Efter träningen var det middag samma sak där maten växer i munnen tar mig en evighet att svälja en tugga. Har liksom ingen matlust fast jag tidigare under dagen känt mig hungrig.

Jag känner mig matt och svag, kroppen känns slut på något sätt. Är även öm i magen. För en tjej som levt för att äta till att sitta och pilla i maten känns fel på något sätt. Vet ju att jag behöver mat för att inte hamna i svält och för att min kropp behöver det för att kunna träna mm men det är svårt att äta när man är illamående. (Nej jag är inte gravid :) )

Känner någon av er igen sig? Har ni något tips? Vad är det som hänt?
22 maj, 2012

Mindgames får mig att springa vidare!


Gav en liten försmak på mina mindgames när jag springer i inlägget "Jag vann övern 7:an!!". Men det kanske är kul för er att läsa mer om det, känna igen er och kanske få lite inspiration till er nästa löprunda.

Ett bra första tips är att berätta att du ska ut och träna, kanske på Twitter, FB eller för dina arbetskollegor. Jag tycker att det funkar hur bra som helst för om jag skriver på Twitter att idag ska jag springa 7 km dels får jag härlig pepp men desutom tänker jag på det när jag springer vilken tweet vill jag skriva efteråt en "Jippie jag klarade det!!" eller "Urp gick dåligt." Tänker likadant med bloggen. Så det är den första mentalagrejen jag gör.

Sen är det detta med mitt träningsprogram jag shoppa på marathon.se det är extremt sporrande att veta att om jag följer det till punkt och pricka kommer jag att klara att springa ett halvt marathon i September. Jag har printat ut varje veckans program och skriver efter varje träningspass tid, känsla mm. Det finns program för alla distanser och mål det är ett hett tips träningen blir roligare och mer omväxlande det blir inte samma runda hela tiden.

Så vad är det som rör sig i huvudet på mig när jag står där och springer. Jo först och främst med motivationen älsklingen står på bandet till VÄ jag kan ju inte sluta springa när han kämpar, Jillian Michaels står i sin vanliga position framför mig och skriker "Unless you faint, puke or die keep working! " och på fantasi bandet till HÖ står Daris Biggest Loser deltagaren jag skrev om i inlägget Möt min hemliga löparkompis. Redan nu låter detta ju helvrickat men vänta ni bara :)

1:a km Här går det ju rätt bra att springa orkar tom prata lite löst med älsklingen. Efter ca en halv km börjar jag tänka att jag redan har sprungit 1 km.

2:a km Här tar jag alltid en klunk vatten som belöning. Nu börjar jag kolla på klockan 41 minuter kvar, känns långt så jag fokuserar istället på 1 km i taget. För vid 2,5 är jag ju på 3 km.

3:a km Är min värsta km får ngn tröskel här men jag vet om att den försvinner. Klockan visar helt plötsligt 30 minuter något det är ju ingenting det har jag ju sprungit förut snart är det 20 kvar bara.

4:a km Det är nu det roliga börjar att plocka km. Forstätter lura mig själv att jag är 0,5 km längre fram än vad jag är. Tänker på citat jag läst, och hur jäkla glad jag kommer vara när jag är klar.

5:a km Brukar jag få en ny dipp, brukar försöka röra armarna lite för att få lite blod ner i dem, över huvudet, plocka äpplen :) plocka bär. Dricker varje helt km som belöning.

6:a km Om jag sprungit ett steg på en ny km får jag inte sluta jag ska avsluta varje påbörjad km så är det bara. Nu blev jag nervös för den sista började att tvivla på mig själv men tänkte på vilken skala ligger jag på hur trött är jag. Jämför även med förut när jag vägde 20+ då sprang jag så nu måste jag ju vara bättre!

7:a km Bara jag håller ut till 6,5 så har jag ju klarat det :) Det gick trögt men sista 200 m ökade jag tempot och spurta in i mål. Och nu till det bästa applåden!

Jag lovar testa nästa gång när ni sprungit i mål ge er själva en hög applåd och skrik JA DÄR SATT DEN eller ngt i den stilen. Det är en härlig affirmation till en själv att man är stolt!

Köpte senaste Runners World tidningen häromdagen duktiga Marina Haag har en härlig krönika i varje nummer och denna gången handlade det om precis det jag skrev om.

Lyckat själbedrägeri - Hur hon springer ute och tänker
"Bara jag kan ta mig fram till det där trädet så får jag stanna. Passerar trädet, men ändrar mig. Jag får INTE stanna. Haha, jag lurade mig själv! Tar direkt sikte på ett nytt träd, och så håller jag på och lurar mig själv under resten av loppet"

Hon frågar även andra löpare om hur de tänker när det känns jobbigt.
"Snabba ben, lätta fötter" Niklas - Elitlöpare
"Ropa högt publiken jubel och sträcka armarna upp i luften" Annika - Träningsveteran

Riktigt rolig läsning, man märker att löpning är mycket mer än kondition det är mycket som sitter i skallen!

Så nu är det er tur vore superkul om ni kunde lämna era tricks i en kommentar :)

Löparväggen - Blir vi 30% sämre med LCHF?

 Ännu en intressant artikel i senaste Runners tidningen. Lånar lite fräckt :) text från den här.
"Alla marathonlöpares stora utmaning är att besegra väggen eller hammaren, alltså lågt blodsocker. Den som upplevt detta pratar ofta om tunnelseende en kraftig trötthetsupplevelse at man bara vill lägga sig ner i ett dike och gråta. 20 - 25 gram kolhydrater är vad du behöver per timme för att slippa väggen.

Oavsett hur slank du är består 90% av den lagrade energin i din kropp av fett, 2% av glykogen och resten av protein. Men att omvandla fett till energi kräver väldigt mycket syre och är en långsam process som mer passar en snigels fart. Istället bränner din kropp glykogen (lagrade kolhydrater) när du springer. När glykogenet börjar ta slut kopplar din kropp om till den ineffektiva processen att i första hand konvertera fett till energi, vilket leder till att du tvingas sakta ner, i snitt med 30% enligt forskare på Harvard. Dessutom får motivationen sig en törn när du börjar att fantisera om att lägga dig ner. Du har sprungit in i den berömda väggen."

Ni som kör LCHF och springer vad tror ni om detta? Finns det någon av er som körde löpträning med kolhydrater förut som kan bevisa motsatsen?

När min man ibland käkar kolhydrater dagen innan vi springer känner han att han kan ha lite extra power. Det jag tänker på är att hur grymma vi är som tränar med LCHF om andra grinar så fort de kör på fettenergi och vi kör på hela tiden med det gör att jag känner mig stark. Det måste vara som den extremaste höghöjdsträningen ju :)

Jag tror, jag har inte riktigt bestämt mig men dagen innan halvmarathon tänker jag äta ngn bra kolhydrat det är ändå en bit att springa. Får ibland för mig att det måste vara dåligt att inte äta kolhydrater och springa långt...

Känner att jag måste få lite hjälp med detta, finns det någon där ute som är påläst om just LCHF & träning som vill dela med sig?

Dagens träning

Så det är Tisdag igen (jag hatar för övrigt Tisdagar, värsta dagen på hela veckan, säg till om ni vill höra min tes om varför det är så :) men iallafall just nu i mitt liv innebär Tisdagar träning och med träning menar jag löpning!

Idag var det detta programmet som gällde:

Uppvärming 2 km i 6.50 fart dvs 9,2 km/h ska försöka hålla det denna ggr :)
Koordinationslopp 2 x 100 meter i 10,5 km/h
Sen var det dags för min första fartlek (vadå lek? hihi) på 4 km, rikttiden var 24-25 min
Nedjogg 1 km i mitt vanliga tempo
Applåd
Stretch + Proteinshake

Så vad är då fartlek?
Man kan väl typ säga efter vad jag har läst att det är intervaller men lite mer lek och inte lika kontrollerat. Intervaller är mer att man springer en viss hastighet varje intevall medan fartlek är lite mer varierat, släppa på bromsen och köra så det ryker. Om man som jag ändå vill strukturera upp det annars kanske jag inte kör ordentligt så kan man springa långsamt 2 - 4 minuter för att sen springa snabbare 2 - 4 minuter.Ha kul när du springer så kommer det att gå så mycket lättare.

Men så hur gick det då?
Med en blåslampa på skinkan av den vidriga träningsvärken gick uppvärmningen riktigt bra. Var rädd för att värken skulle stoppa mig men den domna bort efter 1 km. Höll exakt tempo så det var skönt att ta det lugnt, kände av de  7 km jag sprang i förrgår.
Dags för koordinationslopp vilket jag tycker är superkul, skönt att verkligen tänka på hur jag styr kroppen.
Sen var det dags för "leken" som jag tyckte var riktigt tufft efter redan ha sprungit lite mer än 2 km... Startade riktigt bra på 1:a km men vid 2:an blev jag riktigt trött och fick börja jogga en bra stund tänkte nästan stanna. Kom in i mål på prick 25 minuter med en riktig spurt den sista halva.
Nedjoggen är som en liten tortyr stund :)

Sen var det dags för min applåd och stretch.

Jag är supernöjd med dagens pass - kommer bli bättre på fartlek med tiden!

PCOS & Insulinresistens


Jag tror att det var år 2000 jag hade nyligen gått ner 5 kg och var hos ett rutinbesök hos gynekologen, en jag tidigare aldrig hade varit hos. När han väldigt okänsligt och totalt utan känsla utbrister att jag har cystor på äggstockarna och kommer att ha svårt att få barn. Och sa att jag nog kunde gå ner lite i vikt. Ja som ni kan förstå bröt jag ihop i väntrummet det var som en jävla käftsmäll! Att få höra att man kommer få svårt att få barn när man är 20 år är tufft. Då han inte gav mer info så bokade jag in en ny tid nu hos en kvinna som gjorde en grundlig kontroll och berättade mer om PCOS. Jag fick special p-piller av henne och fick höra att det finns hjälp att få med sprutor osv sen i framtiden när vi vill bilda familj. Där jag går nu i Stockholm på underbara Mama Mia har det aldrig heller varit ett stort problem. Men jag har heller aldrig fått höra mer om vad det kan leda till DIABETES! eller att jag kanske borde dra ner på sockret. Varför inte detta sagts till mig är jag mycket nyfiken på.

När jag i julas bestämde mig för att gå ner i vikt var detta en stor anledning, och döm av min förvåning när jag började att läsa om LCHF + PCOS. Hur jag kunde pricka såhär rätt det vet jag inte men det har nog räddat mitt liv!

Läser just nu DR Sophie Hexebergs bok Nytt liv med riktig mat frisk med LCHF där det står många historier om kvinnor som blivit hjälpta med LCHF mot sina PCOS runt om på nätet läser jag om kvinnor som efter år av försök äntligen blivit gravida. Men som sagt varför är det så tyst om det??

Nu vet jag iallafall hur jag ska äta för att må bättre, och för att hålla mitt insulin nere och jag tror att min mage är en mycket mysigare plats att växa upp i nu än innan. Men tiden är inte riktigt kommen än men det ska bli underbart att se i framtiden vad som händer.

Det är samtidigt rätt skönt att läsa mer om PCOS då jag förstår min kropp bättre, mitt sockersug, mina snabba viktuppgångar och känslostormar mm.


Lite mer info om PSCOS
PCO står för polycystiska ovarier "äggstockar med många cystor". Det är inte cystor utan äggblåsor. När läkaren undersöker med ultraljud kan man se att äggstocken innehåller många små äggblåsor, ofta arrangerade som ett pärlband i kanten av äggstocken.

PCO-S
En kvinna som har äggstockar av PCO-typ och som dessutom har ett eller flera symptom, framför allt oregelbundna och glesa menstruationer, bedöms ha så kallat PCO-syndrom.Man har då en obalans i hormonerna och innebär svårigheter att bli gravid utan medicinsk hjälp. Man kan också ha ett eller flera andra symptom som hänför sig till ökad produktion av manligt könshormon, testosteron. Den hormonella obalansen fastställs med blodprov och ser olika ut hos olika kvinnor. Främst är halterna av testosteron, SHBG, och insulin påverkade. 7-15% av alla kvinnor i fertil ålder har PCO-S, några så lindrigt att de inte märker av det. PCOS påverkar kvinnor på många olika sätt, så alla kvinnor har inte alla symtomen. Vissa kan ha milda symtom medans andra har fler och allvarligare.

Symptomen börjar vanligtvis i puberteten men vissa kvinnor kan få det i åldern 20 - 25. PCOS kan göra att man utvecklar diabetes eller får problem med hjärtat.

Symptom
Oregelbunden menstruation eller ingen menstruation alls
Oregelbunden ägglosning eller ingen ägglossning alls
Minskad fertilitet, svårt att bli gravid, missfall
Ätstörningar
Godissug/sockersug, egentligen sug efter kolhydrater
Oönskad hårväxt
Övervikt med framför allt bålfetma (midja/höft förhållandet > 0,8)
Oljig hud, acne
Minskad känslighet i vävnaderna för insulin, något som kan leda till typ 2-diabetes
Tunt hår på hucudet, hår bortfall
Problem med vikten, överviktig, går snabbt upp i vikt, svårt att gå ner i vikt
Deppresion och humörsvängningar

Problem med insulinet kan också vara en stor del till problemet med äggstockarna. Många kvinnor med PCOS är insulinresistenta, vilket innebär att kroppen har svårt att ta hand om socker och tillverkar alldeles för mycket insulin vilket leder till övervikt...

Om man är insulinresistent är man van vi höga halter av insulin i kroppen då man ofta äter mat med högt sockerinnehåll och snabba kolhydrater.
Eftersom insulin är det hormon som signalerar till kroppen att fettet ska lagras istället för att förbännas så har man ofta svårt att gå ner i vikt även om man äter färre kolhydrater.
Man kan behöva gå ner till 0 kolhydrater för att lyckas, om man är insulinresisten så kan man gå upp väldigt lätt i vikt om man ökar på kolhydraterna igen.

Är det någon som har PCOS eller känner någon som har, eller har ni läst något intressant så vore det supersnällt om ni kan berätta!
21 maj, 2012

1 kg kvar?!

 Såhär skrev jag på Twitter i Lördags
"Här dansas det glädjedansen platå helvetet släppte -2,2 kilo denna veckan!!! Totalt -21,5 sen januari #LCHF #LÖPNING #JÄVLARANAMMA 1 kg kvar"

Jag har inte bloggat om det än då jag själv inte riktigt greppat det än. När det var dags för invägningen var jag väldigt inställd på att det skulle stå exakt samma sak som veckan innan att platån inte rubbat sig något alls. Så när den blinka och visa siffror jag inte väntat mig blev jag rätt ställd.
Är så glad att jag just i det ögonblicket blev glad, för det förtjänar jag. Men nu har det ändrats... Nu är jag rätt övertygad att den visade fel, måste varit trasig, kanske tog den konstigt då min kille vägde sig först ja så låter det i mitt huvud nu. Jag vet att det inte är bra.

Men om jag då faktiskt vågar ta till mig viktnedgången och den nya siffran då känns det helt otroligt. Jag ligger nu inom den "normala" BMI gränsen som var ett av mina mål, jag har skärp i jeansen inte för något modes skull utan för om jag inte hade haft det hade byxorna åkt ner, jag kan ha strl i tröjor jag knappt fick över huvudet i julas, jag kan sitta på huk, jag kan springa fort, känner mig lite lättare, jag kan ta trapporna utan att flåsa. Jag kan känna muskler på magen, först blev jag skraj har inte känt min kropp på så länge. Jag har fått något som heter höftben, nyckelben saker som legat gömt förut börjar nu visa sig lite. Jag njuter av att min man nu kan hålla om mig på ett helt annat sätt, och att jag nu äntligen är den som väger minst :)

Jag märker att jag har börjat öppna upp mig lite mer mot omgivningen, inte lika inåtvänd längre. Jag har nog blivit lite lättare att tycka om då jag är gladare. Jag är en "ny" Caroline eller en uppgraderad version. För att jag ska förstå det på riktigt och verkligen se det själv ska jag på Onsdag gå till frisören och göra något jag aldrig haft förut, sen när jag mött mitt huvudmål 1 kg kvar ska jag ut på en shoppingrunda när jag står där i mina nya jeans och en tajtare tröja då kanske jag ska börja våga tro på att jag faktiskt har lyckats!

Jag kan vakna upp på morgonen och handen åker direkt ner till magen och känner efter :) Ibland känns det som en dröm. Att min spegelbild är vatten och om jag rör den ser jag ut som förut igen.
Huvudmålet är 1 kg kvar men ska jag bli automatiskt nöjd då? Märker att ju mer man tappar desto lättare är det att man tänker lite till kan jag nog köra... Efter mitt kilo är det dags för den spännande resan hålla kvar i vikten, vill kroppen ner mer är det OK men framförallt ta hand om mig själv äta bra och träna inför halvmaran.

Hur gör ni för att se era resultat/framsteg? Ser ni era nya jag i spegeln?
20 maj, 2012

Jag vann över 7:an!

Ja då var dagen här dags för träningsschemats långdistanspass för veckan. Idag var det dags för min revanch på 7 km som jag var tvungen att avbryta senast jag testade. Fick underbara peppningar via Twitter och av mitt <3
Man kan säga att gymmet var öde idag, då känner man sig ännu mer duktig så det är OK. Samma dåliga musik som de alltid kör på repeat spelades i de brusiga högtalarna. Ställde mig på det bandet brevid den dåligt putsade spegeln tryckte in målet 7 km sen med aningen skakiga händer på Start och plussa järnet upp till 9,7 km/h.
Sen börjar Carolines mindgames herregud vad jag körde idag, allt för att lura mig själv framåt. Tänker skriva mer om det imorgon. När jag var på 4 km ville jag bara stanna urp men jag kötta vidare, det blinkade 5 km tänkte 6 km har jag sprungit förut vips så hade jag en km kvar ökade hastigheten mina ben var nu tunga och stumma som betongkossor. Men jag sprang i mål till älsklingens hejarop och jag gav mig som jag alltid gör en hög applåd för att jag klarat mitt mål.

Tjohooo!

Enligt Anders Szalkai hade jag 45 minuter på mig att klara dagens pass, jag klockade in på 43, nöjd men trött.

Med skakiga ben och susande huvud gick jag ner för trapporna till stretchrummet och njöt av ögonblicket. Känner nu att jag kanske skulle stretchat lite mer det kommer att kännas imorgon.

Nästa vecka skruvas tempot upp isch ska köra fartlek på Tisdag någon som har tips? Långdistansen är på 8 härliga km :)

Det är en euforisk känsla som hoppar i hela kroppen när jag vinner över saker jag aldrig förut trodde att jag skulle klara av. Det är beroendeframkallande!

LCHF Ketchup helt utan fuffens


Igår stod jag framför kastrullerna och kokte egen LCHF ketchup. Kändes extra härligt efter allt prat om Felix stevia och stärkelsefyllda som kom ut nu :) Att veta precis vad man får i sig är en underbar känsla. Köpte lite fina glasflaskor att hälla ketchupen i på ICA, fint hemma men även till svärfar som ska få en när vi ses nästa gång. Receptet jag gör ketchupen från kommer från fantastiska Anna Halléns bok LCHF för familjen, jag ändrar bara lite i det.

Ingredienser:
1 tsk Lökpulver
1/2 tsk Vitlökspulver
1 tsk Paprikapulver
1 krm Chillipulver
1 krm Mald Nejlikor
1 msk Kallpressad Olivolja
1 pkt Passerade Tomater 500 g (Jag köper alltid Saltå Kvarns krossade tomater, goda och lågt kolhydratinnehåll i jämförelse. Kör med mixerstaven när den är klar för att få slät ketchup)
2 dl Vatten
2 msk Vit Balsamvinäger
1-2 msk Honung (Här tar jag bara 1 tsk honung tycker det funkar lika bra)
1 tsk Salt
Igår tog jag 1 krm Kanel i med supergott

Dags att koka

Blanda alla kryddorna utom salt i en skål. Värm olivoljan i  en vid kastrull med kryddorna och låt allt fräsa en minut under omrörning på medelvärme. Det får inte brännas vid.
Häll på de passerade/krossade tomaterna, vatten, vinäger, honung och salt. Låt koka upp, sänk värmen och låt puttra i 30 minuter, tills den tjocknat lite. Rör då och då (jag rör typ hela tiden) så att det inte bränns i botten.
Fyll ketchupen i rena glasflaskor med en tratt (eller partyhatt som jag använde hihi) Förvara i kylskåpet så håller din ketchup i flera månader.

 Hoppas att ni gillar den lika mycket som jag, jag använder den till mycket bla såser mm.
18 maj, 2012

Svett gör ont!

Egentligen skulle jag ha tränat igår men då jag hade världens träningsvärk fick jag skjuta det en dag framåt :) Men för att försöka bota värken gick jag 1 mil igår och faktiskt efter en stund med smärta blev det bättre & bättre.

Men idag var det dags åter till träningsschemat inför halvmaran. Idag skulle jag springa lätt distans 4 km på 26 minuter men jag kunde inte hålla mig i skinnet :) utan sprang in på 24,20 minuter mitt bästa på den distansen. Det var galet va tungt det var efter intervallerna det var som att springa i ett träsk.
Ni underbara LCHF människor därute gör ert svett ont? Idag svettades jag enormt spec in händerna ?! och i ansiktet och det gör riktigt ont. Är det acetonet?

Iallfall efter rundan var det dags för styrketräning
- Situps
- Sneda situps
- Plankan
- Sned planka
- Rygglyft
- Step up
- Tåhävningar
- Armhävningar
- Utfall
- Benböj

Sen var det äntligen dags för det bästa streching och proteinshake :)
För att göra dagen ännu härligare så tog jag mina trötta ben ut på en långpromenad med vovven, så nu vill min kropp bara sitta i soffan och avnjuta god middag och en bra film. Känner att jag behöver vilan inför långpasset på Söndag då jag i tusan ska klara 7 km utan stopp!!

Hoppas att ni alla har en superhärlig långhelg - & fast de dansade regndansen på nyheterna har vi ju underbart väder!
16 maj, 2012

Möt min hemliga löparkompis...


Som jag har sagt tidigare har jag gått från att aldrig titta på Biggest Loser till att sträcktitta på alla de amerikanska säsongerna :) De är så många som har imponerat på mig och självklart är Jillian någon jag verkligen"ser upp till" henne brukar jag ha framför mig på löpbandet skrikandes :)
På löpbandet på min VÄ sida står min älskade man och peppar mig men sen på ett fantasi band på min HÖ sida står Daris från Biggest Loser och springer. Eller han började med det igår på intervallerna.

När Daris var med i BL så fick han springa intervaller hela tiden, han kämpa verkligen. När han hade gått ner lite ökade de hastigheten till 14 km/h och jag förfasades i soffan att det var för snabbt mm. Men han klarade det, och blev även förälskad i att springa. Efter ngr avsnitt skulle de springa ett 5 km lopp han var lyrisk äntligen skulle han få springa sitt första lopp och stack iväg och sprang på 21 minuter det är en ruskigt bra tid och ett högt tempo!! Inte nog med det sen sprang han tillbaka och hjälpte andra i mål.
Men det absolut häftigaste var att precis innan finalen sprang de ett marathon och Daris sprang det på 4 timmar, det är helt otroligt att orka springa så pass fort så länge. Så ja Daris är en extremt stor inspirationskälla till mig! Vilken förändring han gjorde helt otrolig, han förbluffa alla.

Så igår när jag stod med intervallerna tänkte jag på honom och hörde Jillian skrika - Dont you dare to stop! hela tiden. Och jäklar vad jag kämpade.

Började med 2,5 km uppvärming 9,7 km/h
Sen var det koordinationslopp 100meter x 2 i 10,5 km/h
Intervaller 10 x 1 min i 14 km/h - Efter 4 stycken trodde jag att jag skulle spy, fick sätta mig på bandet. Men jag gav inte upp! Sänkte inte farten, utan tog smärtan och kände efteråt att det verkligen gett resultat.
Efter det var det nedjogg... med spaghettiben i 2 km i 9,4 km/h kan varit den värsta sista km nånsin.
Vi avslutade med varsin proteinshake och lång stretch

Nu är jag igång igen Tjohooo. Idag är det vila och imorgon är det styrketräning + lätt distanspass. Sen på Lördag är det dags för revanschen 7 km och denna gången ska jag klara det!
15 maj, 2012

Idag är det äntligen dags!

Igår togs stygnen bort så det betyder att jag idag kan köra igång med träningsschemat igen :) Enligt mitt träningsprogram inför Halvmarathon ska jag idag köra 2,5 km uppvärmning. Efter det 2x60 m Koordinationslopp. Efter det 10x150 m intervaller i 14 km/h (hur nu det ska gå till hihii kommer säkert åka av bandet) för att sen avsluta med en nedjogg på 2 km.
Min kropp kommer nog bli chockskadad efter denna veckovilan. Men den känns friskare, innan var det bara som jag tärde på den nu har den fått komma ikapp.

Oj vad jag är spänd, tjohooo springa!
14 maj, 2012

Platå?


Det var som jag redan i Fredags visste när jag skrev såhär "Orolig då träningen uteblivit och att jag börjar närma mig en lägre vikt. Platåer är elaka!"

Gick en långpromenad i Fredags för att ta det sista innan invägningen, det var så fint väder och varenda uteserveringen i stan var fullsmockad av Fredagsfirande människor som skåla i rosé och öl. Sådär tyckte jag som faktiskt höll på med att "träna" inför invägning och oroar mig för hälsan. Sen var det in på ICA för att köpa lite Ramlösa till kvällen där jag även skulle köpa snacks till maken...
Jag blev så störd över alla som bara kunde njuta och äta som de ville, blev arg och ledsen.... Känner ni igen er? Man nästa föraktar.

Lördagmorgon vaknade jag redan vid 7 är som ett barn på julafton kan inte sova. Vågen åkte fram j-kelen funka inte koppla inte upp sig mot nätverket så vi kunde inte se viktkurvan utan fick skriva på papper. Kändes redan då fel.
Japp då var det dags ställde mig titta ner 72,4 va? VA?
Nej men vänta nu detta kan ju inte stämma?? Inte ett enda gram ner på hela veckan? Hoppade upp på vågjävulen en ggr till men jo visst den blinka och hamna på samma siffra igen.
Älsklingen säger ja då kommer jag få en jävla dag idag :) Klart att jag blir förbannad, besviken och ledsen när jag kämpat. Men vad kan man göra, inget. Bara känna att man gjort allt man kan, det går inte att göra mer.

Men helt plötsligt idag utbrast killen att det hänt ngt häftigt med mina siffror, vår vikt site funkade och invägningen hade gått in. Den visar att jag gått ner 1 kilo fett men upp 1 kilo muskler... Så därför blev det -0 Jag vet inte det verkar skumt. Kan någon av er förklara?

Nu är det en ny vecka, nya tag - har ju "bara" 3,4 kilo kvar till målet. De känns tuffa.

Att leva med panikångest


Då min blogg redan känns så utlämnande känslomässigt, och för att jag skriver för att bearbeta och må bättre känner jag nu att det inte finns någon anledning att hålla tillbaka med ett ämne som har varit en stor del av mig i mitt liv. Jag är inte ensam om det, och jag finns här om någon behöver. Kanske bäst att ta det lite från början.

Mellanstadiet började jag att bli blygare helt plötsligt, började att ogilla att läsa högt och räcka upp handen. Vi kan helt enkelt säga att jag blev osäker, det var ju även här mina bantningstokerier började.

Sen kommer vi upp i högstadiet blygheten blir värre blir väldigt lätt röd i ansiktet och halsen blir det bara läraren säger mitt namn. När jag läser högt är det ännu värre och rösten försvinner. Att redovisa är en mardröm. Tyvärr är det här det sker att jag börjar att bli mobbad i 2 års tid av ett killgäng sen det klassiska min klass följde deras exempel och till slut var alla vänner borta. Det de hängde upp sig på mig eller rättare sagt det de märkte tog var att kalla mig tjock och för att senare även skrika och göra sig roliga över att jag blev nervös och röd i ansiktet, mitt skåp målades tom rött. Ångesten började bli min närmaste vän.

Nu var det dags för gymnasiet skadad av de senaste åren fick jag underbara år med bra klasskamrater och ingen mobbing. Men skadan var skedd. Jag började att undvika situationer, äta i matsalen, betalade endast med kontanter fick ofta andra att göra det åt mig, räckte inte upp handen, hade lappar för att slippa läsa högt, gjorde allt i grupparbeten hela jobbet om bara de andra redovisade det. Jag klarade inte av att bli granskad och bedömd. Om jag visste att det var någon redovisning jag var tvungen till att göra mådde jag dåligt i veckor i förväg, kräktes mm.

När jag var ca 20 hade det eskalerat ännu mer, nu kunde jag inte ens ta bussen ensam, handla på ICA, vara i stan mm. Jag hade total isolerat mig själv medicinerade med socker vilket ledde till att jag gick upp enormt i vikt.

En kväll sökte jag på internet och hamnade på en sidan om Social Fobi  SPS.nu det var så underbar känsla äntligen visste jag vad det var för fel på mig. Och sökte hjälp, gick i KBT i ca ett år efter det bytte jag stad och starta mitt nya liv, i stort sett ångestfri :)

När jag var 28 år arbetade jag på ett företag där det krävdes extremt mycket. Jag började dagen vid 09.00 åt lunch vid datorn, gick hem vid 18 åt middag sen arbetade jag från 19-01 och så höll jag på i ca 6 månader. På väg hem i ett flygplan från semestern fick jag helt plötsligt dödsångest, ville bara ut från planet, fick inte luft, ont i hjärtat trodde jag skulle dö. Sen satte det igång.
Kunde inte sitta och arbeta fick denna obehagskänsla hela tiden och till slut tog den över. Kom över mig när jag var i city, i tunnelbanan överallt rädd för att fastna i hissar osv. Jag förstod att det var ångest men det var så olikt det jag gick igenom innan. Fick sen berättat för mig att jag led av panikångest/panikattacker. Och har sedan dess gått i KBT. Mår mycket bättre nu men kan känna av det ibland.

Som en del av mitt läkande skriver jag om det här. Och detta med min vikt var den sista pusselbiten för mig att laga. Jag har låg halt av seretonin i min kropp och detta har jag självmedicinerat med abnorma mängder socker vilket bara gjort allt värre....
Vet ni vad det underbara är? Att med LCHF och inget socker har jag inga ångestkänningar alls på det sättet. Tänk om läkare i landet tänkte på det. Att istället för att skriva recept ge tips om kost och terapi!

Urk detta var jobbigt att skriva & ännu värre att publicera men jag tror att det behövs.
11 maj, 2012

Ideal...



På sistone har jag och min man flera gånger kommit in på ideal. Vi har tittat extremt mycket på massa "hjälp med att gå ner i vikt" program och lagt märke till att det ofta är tjejer som är med. Han frågade mig varför jag trodde att det var så.

Det finns ett enkelt svar som vi var överens om det är för att om man som kille har lite rondör ses det inte alls på samma sätt som på en tjej. Det är lite pondus, kanske tom att det ser lite starkt ut. Medan de tuffa ideal det är på tjejer passar det inte alls in. Det är varken pondus eller spec tufft när en tjej har lite rondör.

Vi började att prata mer om hur idealen ser ut att vi var rörande överens om tjejernas men när vi kom till männen blev det svårare. Muskler? Nej jag har märkt att det alltid kommer att handla om kvalitéer att vara en riktig man är inte så mycket utseende utan då är det alltid händig, hjälper till hemma, smart, rolig mm.
Jag tycker att det att man ska se ut på ett visst sätt som kille försvinner efter tonåren, eller har jag helt fel? Jag vet att det finns påtryckningar på killar nu med! Men är det inte konstigt att man har lite svårt för att säga vilket ideal det är som gäller för mannen? På tjejen är det allt ner till hårfärg man vet.

Det är kvalitéer som gör både mannen och kvinnan helt klart! Det låter så töntigt men skönhet kommer innifrån det gör verkligen det. Trivs man med sig själv så strålar det ut.

Vad har ni för tankar om ideal?

Att börja bli den man glömt...

Det är inte så lätt att komma på klockrena inlägg med passande perfekta rubriker till min blogg. Ofta vill jag kanske skriva om en spec sak men så slutar det med att det blir ngt helt annat. Men även att allt sitter så ihop så det är svårt för mig att sära på det. Det finns mycket jag redan skrivit om som jag kommer att återkomma till igen för det är min kamp.
Tex beroende som jag börjat lära mig mer om som skrämmer skiten ur mig. Men nu denna eftermiddagen ska jag försöka fånga tjejen i mig som kan, hon som fajtas med den andra konstant. Henne får ni träffa en annan gång.

Jag sa igår till min man att det finns en sak jag är bra på (ja det finns säkert fler saker men själförtroendet är inte riktigt där än). Det finns en sak jag just nu känner att jag behärskar rätt bra det är att gå ner i vikt. Jag tror aldrig att jag varit lika bestämd med något i hela mitt liv som jag är med detta. Jag har återfått kontrollen över min egen kropp, vilket är en konstig känsla efter år av undvikande, och intalan att den i stort sett inte var min. Nu är det jag som bestämmer vad som stoppas i den och hur mycket vi rör oss och inte mina känslor.

Mycket i mitt liv vågar jag inte tro att jag ska klara av på egen hand, så då låter jag de vara, vill inte misslyckas eller känna mig dum. Så tanken på att det är JAG som göra detta är så häftig. Jag har varit utan socker sen Januari, jag har gått ner 19,4 kg, jag har klarat av frestelser, jag har ökat min kondition. Detta har tagit fram en sida i mig jag glömt, hon som vågar göra saker, ta itu med saker jag skjutit framför mig, vågar ta kontakt med andra människor, tom vågat tro på att andra kanske inte bara tycker si och så om mig men tom att de tycker om mig.

Denna delen av mig själv hade jag helt glömt bort att jag hade i mig. Jag börjar att tro på mig själv lite mer hela tiden det går inte fort men lite i taget. Detta är min "revolt" jag känner mig som en puppa som växer och gör sig redo att bli en fjäril. Vill börja utmana mig själv med allt, testa mina gränser på vad jag klarar.

Om jag står emot socker när hela kroppen skriker efter det och hjärnan lägger upp tacklingsmanövrar på mannen min för att sno hans godis :) finns det nog mycket jag kan. För att lägga av med sockret är det absolut vidrigaste jag någonsin gjort.

Men samtidigt är det så läskigt! Jag blir rädd och vill gömma mig igen, bakom fettet så jag inte syns. Äta mig döv med socker. Förminska mig själv så det inte finns något att försvara, ingen press ingenting för jag var inget. Nu helt plötsligt börjar jag att bli Caroline igen... Det kanske var på tiden.

Idag är det Fredag vilket innebär Fredagsmys för många för mig innebär det invägning imorgon. Hela denna dagen har jag ont i magen och tankarna snurrar i skallen om hur veckan varit hur har jag ätit mm. Orolig då träningen uteblivit och att jag börjar närma mig en lägre vikt. Platåer är elaka!

Trevlig Helg!
10 maj, 2012

Hakuna Matata

 Denna veckan är lite annorlunda. Då jag har råkat ut för en ofrivillig vilovecka. Jag har fått några stygn i huvudet som tyvärr innebär att jag inte får tvätta håret på en vecka *isch*

Jag har tränat väldigt intensivt och hårt sen Januari, så en vilovecka är säkert inte helt fel. Men det kliar i hela mig, jag saknar löpningen. Är lite orolig för att kondisen ska bli dålig... Blir den det på en vecka?
Det gör också att jag känner mig lite mindre duktig, att jag kanske inte tappar i vikt.

Idag och imorgon ska jag ta ett par riktiga långpromenader, det är skönt men jag har spring i benen vilket är kul för vem kunde tro det?

Längtar till Måndag då stygnen tas och jag kan träna igen!

Nu har det kommit ut...



Som jag skrev i ett tidigare inlägg "Rädd för att visa upp mig"
Så har jag inte berättat för släkt och vissa vänner att jag gör denna resan. För att jag inte orkat ta emot deras kommentarer.  Vill inte snurra, visa upp mig, bli uppvisad, få höra nu är du söt osv.
För jag är ju samma person som tidigare! Det är ju fortfarande jag och det var jag som var tjock och pratar man om det nu tar jag illa upp.

Så blev det Onsdag och besöket från min hemstad (vi kan säga att det är en stor person i ens liv) skulle nu komma till Sthlm och vi skulle ses. Jag hade svårt att koncentrera mig hela dagen, satt typ bara och räknade ner timmarna. När jag sedan gick ner till stan kändes det som om jag förberedde mig inför ett krig jag kände att jag fyllde mig själv med luft pumpa adrenalin i hela kroppen så mina armar skakade. Jätteläskig känsla.

Så då var det dags jag såg det bekanta ansiktet nu är det bara att köra tänkte jag.
Men det blev inte som jag trodde, det blev värre.
Människan som inte sett mig på ett halvår, 20 kg sen pratade om sig själv och såg inte mig. För varenda minut som gick växte det inom mig det svarta jag själv tänkt.
DET SYNS INTE, JAG VISSTE DET, JAG ÄR INTE SMAL, FORTFARANDE TJOCK, DET SYNS INTE!!!!

Efter ett tag fick jag höra att jag såg smal ut i ansiktet, att jag nog tappat ngt kilo. Då sa jag jo jag har gått ner 20 kg, så det borde nog synas, jag har inte ätit något socker alls sen Januari. Och jag försökte vara stolt över mig själv.
Men det var som allt människan sa nu kvittade för det enda jag hörde i huvudet var fortfarande DET SYNS INTE. Så nu har jag lärt mig en läxa att det är bättre att få höra kommentarer än inte alls.

Det är lätt att säga att jag har fel, att det visst syns osv. Men det är svårt att inse det själv. Jag är på väg dit men det kommer att ta ett tag. Jag drömmer mardrömmar om att jag blir tvångsmatad med socker och att min mage känns som innan när jag tar på den. Det kommer att ta självförtroende jag inte har än att verkligen ta till mig vilken förändring jag gjort.

Jag känner att jag är väldigt självutlämnande i mina inlägg här ibland, men jag tror att det behövs. Det är inte så svart/vitt att gå ner i vikt. Det är många känslor och tankar som ibland är helt galna men de måste få finnas. Och jag hoppas att någon där ute känner igen sig och finner lite tröst i att den inte är ensam.

Kram på er / Carro
08 maj, 2012

Mat mat mat

Då jag vet att jag har en stressig kväll och morgondag fick jag ta en bit på morgonen idag och skriva matschema för de kommande dagarna. Jag måste ha mat hemma, och veta exakt vad jag ska äta för om jag är hungrig och inte har det är jag rädd för att jag tar till dålig mat. Känns bra att ha kontrollen.

Så till lunch Onsdag & Torsdag blir det Lax & Cashewröra med en liten Sallad.
Middag Onsdag & Torsdag är det dags för favoriten Kyckling i Mandelsås med Gurksallad, underbart god!
Lunch Fredag & Lördag blir det Sesampanderad Torsk med Saffransaioli och lite Zuccini
Middag Fredag & Lördag tänkte jag att det blir Hemmagjorda Fiskpinnar med egengjord Remouladsås.
05 maj, 2012

Att överladda & springa på en mur
































Ja då var det dags för den stora dagen, både veckans invägning plus då att jag skulle springa 7,5 km för första gången. Ja var så laddad så jag vaknade inatt :)

Morgonen började med invägningen och vågen visade 72,4 kg ett kilo mindre än förra veckan, känns underbart och helt ofattbart. Min kropp älskar verkligen LCHF och svarar så bra på att den inte får kolhydrater. Nu väger jag mindre än på vårt bröllop, shit jag tror inte att det är sant.

Men så var det dags för löpningen jag var så laddad. Men så tog jag första löpsteget och ni vet när det bara känns fel varje steg kändes knasigt och jag blev trött redan efter 0,5 km. Vid 2,5 km avbröt jag och bytte löpband till mina sista 5 sprang 2,5 till sen bröt jag ihop... Jag pallade inte och började grina på gymmet *pinsamt* Det kändes som jag misslyckats, en röst i huvudet sa -Caroline vem är det du försöker lura? du är inte tränad, tror du verkligen att du ska kunna springa långt osv. Idag pallade jag inte stå emot mitt dåliga självförtroende utan stannade och det gjorde mig så förbannad och ledsen.

Kanske har min man rätt i det han säger att det är svårt att prestera många km utan kolhydrater, eller? Det kändes iallfall skönt när han sa det. Men vet ni vad jag har massvis av ursäkter till varför jag inte pallade idag. Men det är bara så att vissa dagar är man inte "på" hur mycket man än vill.

Så nu ska jag njuta av Lördagen, dricka ett glas rödvin & vem vet pressa på mig bröllopsklänningen :) Men imorgon då kan ni lita på att jag ska ta revansch på löpningen, jag ger f-n inte upp.

Ha en underbar Lördag!

Kram Carro
04 maj, 2012

Baby we were born to run!


Tänkte skriva en kortis om träningen igår. Kör ju enligt Anders Szalkais träningsprogram inför halvamaran, riktigt kul passar mig perfekt att verkligen bli tvingad att köra intervaller mm som jag verkligen inte gillar.

Igår var det 6 km löpning utan stopp (mentalt ville jag stanna vid 2 km, 3 km, 4 km) sprang in på tiden 37.14. Efter det var det dags för koordinationslopp 3x100 meter i 10,5 km/h det var rätt skönt att springa lite fortare och verkligen koncentrera sig på att bara springa snyggt.
Kan säga såhär när jag nästan är i mål på 6 km springer jag allt annat än snyggt :)

Idag är det vila, sen imorgon kommer det jag bävat för långdistansen 7,5 km aldrig sprungit så långt i träning och heller aldrig utan att stanna. Tänker att det är som på Midnattsloppet när man kommit till efter Fjällgatan, där jag var så trött :) Nej men det ska gå bra nu jäklar är det foten på gasen!

Har ni sprungit något lopp än? Är ni anmälda till något roligt?

Kvällen då jag blev min egen hjälte


Det är fantastiskt hur många tankar och känslor som kommer när man är mitt uppe i en förändring. Jag vill försöka ta på de alla och skriva de här. För min egen skulle men även för er, kanske kan ni finna er i det jag skriver - hitta er styrka.

Min man är verkligen det bästa som har hänt mig och är ofta min hjälte i mycket. Bara det att han nu har nått sitt mål med LCHF och äter lite godis då och då. Jag var så sjukt sugen på godis häromdagen när han var ute med en vän. Förut när jag var ensam hemma då hade jag Private Party kan vi säga :)
Jag åt gärna Thaimat med mycket ris, drack lite vin eller läsk sen smällde jag i mig en stor chokladkaka, åt upp den så att han inte skulle kunna ta av den när han kom hem, den var ju min! Detta var mitt sällskap, mitt mys åååh vad jag älskade det krypa upp i soffan smutta på kaffet medans en chokladbit smälte i munnen samtidigt som jag kolla på tramsiga serier som Vampire Diaries.

Ja men var var jag nu jo mannen var ute och jag var ensam tjohoo dags för mys! Nej men vänta nu här allt det jag visste som mys var ju nu borta. Mikrade min torsk gjorde lite sallad slog upp lite Ramlösa och led, diskade satte mig framför tv:n och led mer började tänka deppiga tankar, led mer blev mer och mer sugen på socker.

Så när min man då kom hem fann han mig på ett jävla humör, han var glad ätit och druckit lite gott och med han var en papperspåse från 7/11 jag trodde jag skulle gå mitt av. Han sätter sig och smaskar och det känns som om min hjärna ska explodera i miljoner bitar. Till slut tar påsen slut och jag vågar andas in med näsan igen men är arg.
Vi stöttar ju varandra i det här, hur kan han äta socker framför mig? mm. Men sen slår det mig varför skulle han inte få lov och göra det? Han kämpar inte med sin vikt, det är väl upp till mig själv att hålla mig från godis och inte upp till honom.

Det var denna kvällen jag gjorde mig själv till min egen hjälte! Det är jag som styr vad jag äter och dricker. Det är jag som är stark som står emot. Det är jag som faktiskt går och tränar, jag som åstadkommit det jag gjort med vikten.

Men utan min mans stöd hade det varit extremt mycket svårare, han är fortfarande min hjälte bara det att jag är lite bättre på att stå emot sötsug än vad han är :)

Rädslan för att misslyckas & tappa kontrollen


Nu när jag börjar spurten ner till mitt mål ca 5 kg kvar kommer den otäcka tanken och tvivlan på mig själv. Kommer jag att lyckas denna gången? Varför skulle jag kunna hålla tag i den nya vikten när jag misslyckats alla andra gångerna?
De här tankarna snurras runt runt och multipliceras till det extrema då jag tills slut tänker att det inte kommer gå, jag kommer att smaka kolhydrater igen och vara fast. Och sen lagom till jul är jag +25 kg igen.

Hur håller man sin nya vikt?
Det går inte om man börjar äta, leva som man gjorde innan, utan man måste fortsätta med sin nya livstil jag vet det men man vill ju även "leva" lite ibland ta ett glas champagne på bröllopsdagen, äta lite lyxiga praliner och äta pommes någon gång ibland. Jag kan leva med LCHF resten av mitt liv men det kommer aldrig att funka om jag kör lika strikt som jag gör nu, nu ligger jag på mindre än 20 om dagen.

Planen är att äta LCHF Måndag - Fredag + Söndag och sen på Lördagen släppa lite. Väga mig varje vecka för att ha koll skulle det gå uppåt på vågen får jag skära ner. Tänk om jag bara äter lite extra kolhydrater och går +3 kg bums vilken panik jag kommer att få!

Det är som två sidor som slåss i mig den ena vill aldrig mer äta kolhydrater för den är livrädd för att falla dit igen, rädd för att tappa kontrollen, rädd för att njuta av socker. Den andra sidan vill kunna njuta då och då för att den sköter sig 95% av tiden... Usch jag vet inte, hur gör ni?
Tänk om jag äter 4 godisbitar på Lördagen och det är så gott så jag äter 4 till och sen inte kan hålla mig utan köper godis igen på Tisdagen...

Jag tittar som jag sagt tidigare väldigt mycket på Biggest Loser för att det är så inspirerande, men sen säger de att 90% av de blir tjocka igen. Varför blir det så?

Jag kommer aldrig att göra om detta igen, jag vill aldrig igen hamna i denna situationen. Nu får det räcka efter 21 år av bantning har jag fått nog.
03 maj, 2012

Rädd för att visa upp mig...


I gårkväll var jag lite deppig en av anledningarna var det ämne jag tänker ta upp nu, som underbart nog även Petra Månström från Maratonbloggen på SVD tog upp idag - Tack Petra!

Jag har inte berättat för släkt och vissa vänner att jag gör denna resan, för jag har inte orkat ta emot deras kommentarer. Vare sig de som är snälla eller de som är elaka.
Men nu kan jag tyvärr inte gömma mig längre, det kommer ett besök från min gamla hemstad nästa vecka och jag är så nervös så jag nästan mår illa.

Jag vill inte visa upp mig, snurra, höra vad si och så du blivit, nu är du söt, bli uppvisad, känna att jag gör folk stolta bara för att jag gått ner i vikt mm För jag tar allt det på ett enda sätt tyvärr som dåligt. För jag är samma person, det negativa folk säger nu och hur jag såg ut/vägde förut gör lika ont nu för det är ju JAG.

Jag har gått ner tidigare och då har jag fått höra att jag fortfarande hade tjocka höfter, lite till finns det att ta av mm. Jag har även fått höra inte ska du väl gå ner mer nu, nu räcker det väl, ta en kaka du det är du värd, inte ska väl du göra si och så. Folk blir arga när jag inte äter med de visst är det galet!

Jag anmälde mig till halvmarathon av en enkel anledning (nu har flera egna bra anledningar) det var att en som ska vara mig "nära" sa att jag inte skulle klara av det. Nu är det dags för mig att tro på mig själv - släppa taget om det gamla och njuta av det jag har nu.

Ska inte låta folk hindra mig från att lyckas, få mig att tvivla på mina framsteg, tvivla på mitt utseende speciellt inte för att de känner sig hotade.

Jag tycker att det är så häftigt med alla fina tjejer jag lärt känna på Twitter - vi är främlingar men vi delar många tankar, känslor och hjälper varandra.

Banana crazy


Är det fler LCHF:are där ute som saknar frukt? Eller hmm kanske är det bara sockret jag saknar :) Men ett gott äpple eller en smaskig banan hade varit gott efter träningen, till filmen, framför datorn, till boken, fruktsallad med grädde... NEJ! de har nog rätt. Bäst att jag håller mig ifrån det.

Frukt är ju godis har jag lärt mig nu :)
02 maj, 2012

Min träning inför halvmaran!!!

Jag skriver ju inte bara om socker & LCHF utan även om löpning ibland :) Det är kanske rätt kul för er andra LCHF:are där ute och även för er andra att följa min resa från att kunnat springa 1 minut till att springa 2,1 mil utan att stanna, utan kolhydrater!

Träningen går framåt känner varje vecka och för varje kilo jag tappar att det är lite lättare att springa. Även motiverande att säga att jag inte kan ge upp nu när jag är lättare än förra veckan.
Men iallfall tröjan kom på posten häromdagen "Jag tränar inför DN. Stockholm Halvmarathon 2012" och samtidigt tittade jag på programmet Spring. Och kände då att det nog var dags för mig att ta träningen ett steg högre. Så jag gick in på marathon.se och kolla på deras olika program. Och beslutade med hjärtat dunkande i halsgropen att jag ska klara varvet på 2 timmar och 10 minuter.

Så nu är jag inne i programmet döm av min förvåning att jag redan tränat upp mig så jag kunde hoppa direkt till vecka 4 :) Kollar framåt i veckorna och det blir tuuuufft. Men jag ska klara det.

Igår var det pass 1 börjar med styrketräning för hela kroppen, min första planka var galet jobbigt skakade som tusan. Sen var det dags för springa 6 km enligt programmet skulle jag ta 42 min men jag sprang in på 37.11 galet nöjd :)
Idag har jag så löjligt ont i benen fast jag strecha som en galning, så det är skönt med vilodag idag! Imorgon är det dags igen då är det min första date med koordinationslopp + en kortare distans.

Galna kostråd

 Kollade igenom massa gamla dokument på min dator igår och hittade något som var helt galet!
År 2005 bantade jag (som vanligt) och jag hittade 2 st textfiler om detta, den ena är min vad jag får äta och den andra är från en PT/kostrådgivare jag träffade en gång - vänta bara ska ni få se.

Vad jag själv körde
Frukost:
Fullkorns Välling 160 kcalLunch:
Risifrutti Light eller 1 BananMellanmål:
(Om det krävs) 1Wasa KanelknäckeMiddag:
Färdig Mikromat allt ifrån 350 kcal till 740 kcal beroende på hur dagen har sett ut motionmässigt. (

Jag förstor inget om innehåll jag räknade enbart kalorier och detta tyckte jag var det perfekta sättet en middag jag visste innehåll exakt de kalorierna som stod.)

Så vad åt jag då egentligen? Japp socker, socker, socker helt galet!


Kostråden från "experten"

Frukost:

Havregrynsgröt med Lättmjölk Äppelmos/Lingon (LIGHT)

Lättfil/Osötad Lättyoghurt och Musli

Hårt Bröd/Grovt Mjukbröd med Skinka/Kalkon + Grönsaker

Frukt

Ägg


Mellanmål:

Frukt

Proteindrink (Rent Protein + Lättmjölk/Vatten)

Gröt

Filmjölk och musli

Risifrutti

Yoggi


Lunch/Middag

Kolhydrater (Cirka 1/3 av Tallriken)

Pasta, Ris, Kokt/Ugnsbakad Potatis, Couscous, Bulgur etc

Proteiner (Cirka 1/3 av Tallriken)

Fisk, Kyckling, Kalkon, Skaldjur, Quorn, Tofu, Keso, Kesella (VÄLJ TILLAGNINGSSÄTT SOM UNDVIKER FETT!)

Övriga Råd:

Ät Mycket Frukt   
Hoppa Över Smör På Brödet
Välj Lightvarianter


Så hur många fel hittar ni ovan? Är det konstigt att jag inte lyckades så bra? Vad var det "experten" sa åt mig att äta?

SockerBomben


Jag har skrivit om mitt sockerberoende lite tidigare. Men det är svårt för mig att inte återkomma till det, då det är en så stor del av mitt liv och min kamp varje dag. Såg fantastiska Bitten Jonssons föreläsning om sockerberoende, har ni inte sett den kan ni se den här. Och det var efter den jag verkligen börjar att förstå mig själv och socker lite bättre. Började att läsa hennes bok Sockerbomben i helgen det första jag gjorde var att dra av omslaget för det gjorde mig så extremt sockersugen! De där jävla colaflaskorna och punchpralinerna jag älskar! Sen när jag läste hade jag en penna jag skulle stryka under viktiga saker med, det hela slutade med att jag fick sluta med pennan för allt var understruket :) Jag har tyvärr inte hunnit läsa igenom den än men jag återkommer med en recension efter.

Det finns en sak som gör mig förtvivlad just nu det är att vart jag än läser & många säger att -helt fantastiskt efter 14 dagar med LCHF och jag är INTE alls sugen på socker, helt fantastiskt jag tänker inte ens på socker längre.
OK driver ni med mig eller??? är det bara jag som liiiiiiiiiider! Jag är så sugen så att det är svårt att andas ibland. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det!

Igår åt min man chips brevid mig i soffan, jag gillar inte ens chips men just nu vill min kropp bara ha socker i vilken j-vla form som helst. Jag blev så arg så jag kunde inte sitta kvar i soffan. Jag vill inte vara sådan...

Ju mer matad man blir med socker som barn desto större chans är det att bli tokberoende. Jo tack jag fick Oboy i en zippmugg som jag ständigt fick påfylld redan när jag var 1 år!!! Min pappa lurade i mig banan genom att skiva den och strö socker över. Jag blev mutad med choklad, tröstad med kanelbullar ja det var mycket socker. Så jag hade inte en chans...

Jag vet att jag inte är ensam om detta, prata gärna med mig här eller på Twitter det är skönt att stötta & hjälpa varandra!